Till minnet av Mahabadrepubliken

	Debatt		Ledare

2010-01-21 Komala Jiyanewey Kurdistan (KJK) var det första ambitiösa kurdiska partiet med en etnonationalistisk agenda i östra Kurdistan (nordvästra Iran). KJK bildades i september 1942 genom det maktvakuum som andra världskrigets turbulens förde med sig. 1945 ersatte man dock den tidigare organisationen med Partî Demokratî Kurdistanî Îran (PDK-I), efter bland annat påtryckningar från Sovjetunionen, som då var partiets viktigaste och enda utländska allierade.

Qazi Muhammad kom sedan att bli republikens president efter det att han valts in i partiet juni 1945. Han var då den mest respekterade och inflytelserika politiska figuren i östra Kurdistan. Hans släkt hade en lång historia av väpnad kamp för frigörelsen av Kurdistan. Exempelvis ledde Sheikh al-Mashaikh, Qazi Muhammads farfars far, 1830 ett uppror mot britterna i Divandarreh, norr om Sine (Sanandaj). Målet var ett självständigt Kurdistan.

Självständigheten deklarerades för första gången i staden Mahabad den 22 januari 1946 under namnet Republiken Kurdistan. Mustafa Barzani och hans peshmergestyrkor slöt upp bakom den nybildade republiken efter Barzanis misslyckade uppror i södra Kurdistan. Han blev sedan general för republikens militärstyrkor. Qazi Muhammed bildade även ett kabinett som bestod av sammantaget tretton ministrar.

Partiet arbetade också fram ett politiskt program med nio punkter som främst riktade krav mot regimen i Teheran. Dels autonomi åt det kurdiska folket i Iran. All utbildning var tvunget att ske på kurdiska samtidigt som det officiella administrativa språket skulle vara kurdiska. Andra krav var att offentliga tjänstemän skulle väljas från den lokala populationen samt att skatter som samlades in i Kurdistan också var tvunget att spenderas där. Qazi Muhammad införskaffade även en tryckpress från azerierna och började genast ge ut nationalistiska publikationer. Kulturlivet inom republiken var också en viktig komponent i väckandet av den nationalistiska andan hos folket, som nu var mer vitalt än någonsin.

Trots förpliktelser om militär och finansiell uppbackning från Sovjet uppfylldes inte alla löften, vilket än mer försämrade framtidsutsikterna för den begynnande statsbildningen. Kort därefter i maj 1946 övertygades Sovjet att lämna Iran efter att de två parterna undertecknat en oljekoncession. Även påtryckningar från USA och Storbritannien, som inte ville se sitt inflytande i Iran försvagas, vägde in i Sovjets tillbakadragande. Senare samma år förhandlade Ja'far Pishevari med Tehran om en fredlig nedmontering av den Östazarbaijanska autonomin, som han var ledare för. Detta isolerade Mahabadrepubliken än mer.

Republiken stod nu utan utländskt stöd, och dess militärstyrkor som bestod av olika regionala stammar började vackla inför en sammandrabbning med iranska armén. Vid det här laget började många stammar att lämna republikens sida. Ett flertal av dessa feodala ledare erbjöd sitt stöd till centralregeringen i Tehran. En av dessa var Hama Rashid, som av Qazi Muhammad utnämndes till en av republikens tre fältmarskalker. Han lovade att desertera om han utsågs till distriktschef i den kurdiska staden Baneh. Bristen på tid och resurser hade hindrat Qazi Muhammad från att bilda en reguljär armé med lojalitet till den kurdiska republiken, något som kom att avgöra dess öde. Även republikens begränsade omfattning, den huserade ungefärligen en tredjedel av kurderna i östra Kurdistan, samt det faktum att kurder utanför dess gränser inte försvarade den, påverkade utgången dramatiskt.

Den 15 december 1946 intog iranska styrkor Mahabad, där de stängde ned den kurdiska tryckpressen, brände alla kurdiska böcker och slutligen förbjöd undervisning på kurdiska. Mustafa Barzani försökte övertyga Qazi Muhammad att gå i exil, men han vägrade då han inte kunde se sig själv överge folket eller svika det förtroende de satt i honom. Barzani lämnade Mahabad med 500 av sina anhängare innan republiken föll. Han spenderade exilen i Sovjet innan han återvände till södra Kurdistan 1958.

Efter en summarisk rättsprocess den 1 januari dömdes Qazi Muhammad tillsammans med två familjemedlemmar till döden för förräderi mot den iranska staten. De tre hängdes vid Chuwar Chira-torget i Mahabad, den 31 mars 1947. Samma plats som Qazi Muhammad utropade den kurdiska självständigheten ett år innan. Qazi Muhammad hängdes tillsammans med sin bror Sadr Qazi och sin kusin Seyf Qazi, som var republikens försvarsminister. Qazi Muhammads grav förvandlades snabbt till en helgedom och Shah-regimen förflyttade därför hans kvarlevor till en okänd plats där de än i dag befinner sig.

KSAF-Stockholm vill hedra minnet av Mahabadrepubliken på årsdagen av dess bildande. Vi vill också hedra minnet av de människor som ända till slutet kämpade för republikens och det kurdiska folkets självständighet.

KSAF-Stockholm