Folkrätten och dess normer är ett viktigt rättsområde, den brukliga uppfattningen torde vara att folkrätten har ett stort bestämmande inflytande över hur stater och internationella organisationer bör agera. Vid en närmare analys är frågan om det verkligen förhåller sig på så sätt, vid en kritisk utvärdering kan man se att åtskillnaden mellan praxis och teori är stor. Detta är väl märkbart när det kommer till frågan om staters självbestämmande.

Till en början kan det konstateras att det inom folkrätten finns tre kriterier som måste vara infriade för att en ny stat ska ha anses uppkommit och erkännande ges. Dessa är en permanent befolkning, ett definierat territorium och en regering som utövar kontroll över territoriet. Vidare kan det noteras att Sverige i regeringsförklaringen 2008 har förklarat att folkrätten gäller lika för alla. Den ska därmed tolkas lika oavsett land - givetvis.

Emellertid är folkrätten de facto svår att tolka och denna svårighet kommer klart till uttryck i hur olika fall har behandlats, där man har tänjt på folkrättens gränser åt olika håll. Ett mycket välkänd fall är USA:s krig mot terrorismen där olika stater har både direkt och indirekt deltagit i kriget på USA:s sida, kriget har legitimerats först i efterhand genom FN resolutioner. Ett annat välkänt fall är Kosovo och dess utropade av sin självständighet. Detta fick stor accept i världen och folkrättsligt berättigades den med att Serbien inte gjort vad som erfordrats för att kosovanerna ska få samma rättigheter som andra medborgare. Och självfallet har en viktig fråga väckts efter Kosovos självständighet: huruvida fallet har skapat ett prejudikat folkrättsligt eller endast ett undantagsfall aktualiserats. Kosovos självständighet kan ges analogier till ett antal andra aktuella fall idag.

Ett som väcker mitt intresse specifikt är den kurdiska frågan. Den kurdiska befolkningen är världens största folkgrupp på ca 35-40 miljoner världen över som ännu inte idag har en egen stat. Istället har kurderna av de tidigare segermakterna delats in i fyra länder, Turkiet, Iran, Syrien och Irak. En kort historisk tillbakablick är värd att belysas här.

I Lausannefördraget 1923 lämnades kurder statslösa när Kurdistan, efter Ottomanska rikets fall, delades mellan det nya Turkiet, nybildade Irak och Syrien under brittiskt respektive franskt kontroll. Tre år tidigare, i augusti 1920, undertecknades ett fredsfördrag i Sèvres, i Frankrike. Där erkändes bl.a. kurdernas rätt att bilda en egen stat. Fördraget kom dock aldrig att tillämpas på grund av Turkiets motstånd under Mustafa Kemal Atatürk. I Lausannefördraget nämns varken kurdernas rättigheter eller Kurdistan på grund av förändrade politiska och militära förhållanden i Turkiet. Efter Lausannefördraget förnekades kurdernas existens. Detta är ett tydligt exempel på hur vissa folkgrupper blir lidande när deras rätt kommer i konflikt med stormakternas egna intressen.

Gemensamt för dessa är att de utsatts och utsätts ännu idag för assimilerings och utrotningspolitik, även om den kurdiska befolkningen i Irak efter Irak-kriget numera besitter autonomi. Situationen för de olika delarna ser annorlunda ut, en rättvis redogörelse skulle kräva mycket större utrymme varför fokus ska läggas på den turkiska delen som i dessa dagar varit föremål för debatt i samband med deras verkan för ett EU medlemskap. I Turkiet är det kurdiska språket förbjudet att talas vid offentliga institut. För en tid sedan visades på direktsändning hur man bröt sändningen efter att en man i en ledande ställning i ett parti valde att hålla en del av sitt tal på kurdiska på plats i det turkiska parlamentet i en hyllning till den internationella språkdagen. Förklaringen till avbrottet var att det talades ett förbjudet språk. Av intresse är också vilken sanktion som kommer att tilldelas den vederbörande som vågat sig på att kränka den turkiska högheten. Fängelsestraff för dylika överträdelser är en mycket vanlig företeelse i Turkiet. Detta är endast ett exempel av en hel flora som förekommer i just den turkiska delen med en gemensam beteckning "förtryck". Individens frihet är bristfällig. Kurden saknar därmed fortfarande detta och Turkiets censur i ovanstående är ett klart bevis på hur långt demokratin i dagens Turkiet sträcker sig.

Den uppmärksamma läsaren kanske jämför detta med motiveringen av Kosovos självständighet. Det råder inte någon tvekan, folkrättsligt, att kurder skulle ha rätt till självständighet. I mitt tycke är argumentet för kurdisk självständighet lika starkt som i Kosovos fall. Det behövs inte, för att kunna göra detta ställningstagande, en mer djupgående diskussion egentligen. Svaret är givet. Befolkningen utsätts för en stark despotism av en regering som kontrollerar ett territorium med permanent befolkning. Men frågan är lika komplex som svår och manar till eftertanke där situationen bottnar i realpolitiska dilemman likväl.

Faktum kvarstår dock, folkrätten är en tolkningsfråga och i allra högsta grad beroende på vilken konflikt det rör sig om, vilka aktörer som medverkar i konflikten, vilka intressen som finns, om dessa intressen berör omvärlden och specifikt stormakterna. Ett annat svar är således svårt att komma fram till med hänvisning till de olika fall som idag är aktuella, men där folkrätten tänjs på gränserna utan saklig motivering. Att läsa lagstiftsamlingen till folkrätten med dess fina internationella normer och sanktioner för överträdelser känns därför närmast ironiskt. Rättssäkerheten torde därmed i detta avseende urholkas, förtroendet för folkrätten och FN tenderar till att minskas avsevärt. Detta är en viktig indikation på att ett gemensamt ansvar måste tas där viktiga normer upprätthålls och eftersträvas lika för alla stater/folk. Folkrättsbrott ska oavsett vad uppmärksammas i den internationella debatten, det finns inga godtagbara skäl till varför FN och omvärlden väljer att blossa upp en situation och vända dövörat till vid en annan.

Bild: FN:s högkvarter i Wien