"Welat har aldrig känts så ointressant som nu"

	Debatt		Ledare

2010-06-12 TV-journalisten och producenten Shilan Saidi skriver en debattartikel om Turkiet-Iran-Israel för Beyan.net.

"Welat har aldrig känts så ointressant som nu", konstaterar min vän uppgivet. Nej, ointresset för majoriteten av världens tragedier och konflikter däribland kurdernas lidande och kamp har aldrig varit mer tydlig än under de två första dagarna efter att tumult utbröt på den turkiska båten Mavi Marmara vilket resulterade i att 9 personer miste livet.

Årtionden av kurdisk kamp, martyrer, civila offer, tvångsförflyttningar, assimilering, avrättningar, folkmord, fattigdom och våldtäkt har aldrig väckt lika mycket känslor och handlingskraft från världen som när IHH:s jihadister medvetet provocerade fram nio martyrer.

Bland kurder går diskussionerna varma på facebook; den mest brännande frågan rör Turkiets dubbelmoral och hyckleri. Även här har alla en åsikt men från kurdiskt håll är bilden av vad som hänt mer nyanserad. Ganska snabbt delas två tydliga läger upp: För respektive emot Israel, båda med samma utgångspunkt: kurder är ju också ockuperade. Det finns även ett läger till, de är emot Turkiet, Israel och Palestina med motivering att den kurdiska kampen har ignorerats av och verkställts med hjälp av alla dessa länder, varför ska vi välja sida? "Varför bryr sig ingen om vår kamp?" genomsyrar dock allas resonemang oavsett ställningstagande. Svaret är enkelt och gavs av en kompis: "För att kurder inte är förtryckta av judar." Jag är benägen att hålla med, men ser dessvärre en ännu större och dystrare bild.

Den kurdiska frågan och det kurdiska folkets rättigheter har alltid varit och kommer alltid att vara ointressant. Omvärlden struntar fullständigt i alla övergrepp, även om många invaggades i falsk optimism under 2000-talet. Turkiets vilja att gå med i EU skulle leda till förbättringar, södra Kurdistan blev autonomt och Bushs aggressiva ton mot Iran sågs som en möjlighet till Islamiska Republikens fall. Det sista årets oroligheter spädde på den drömmen, och nog såg allt framtiden ljus ut.

Tyvärr ser den inte alls ljus ut idag, snarare tvärtom. Det handlar inte om rätt eller fel, solidaritet eller kamp, vem som är förtryckt eller inte, Turkiet och Irans dubbelmoral, eller om Israel kränker folkrätten eller inte. Det handlar än en gång om stormakters järnhårda vilja, extremistiska ideologier, galna män med storhetsvansinne, pengar, makt och viljan att härska över massorna. Vi människor lär oss inte av historien, av våra misstag. Det vi förmodligen kommer att bevittna inom en snar framtid har vi redan varit med om två gånger tidigare.

28 juni 1914 skjöt Gavrilo Princip ihjäl den habsburgske tronföljaren. Detta blev bokstavligt talat startskottet för första världskriget. Händelsen hade föregåtts av ökade militära aktiviteter och två alliansblock som misstänksamt väntade ut varandra. De fyra år som följde skördade 20 miljoner människoliv och ytterligare 50 miljoner fick sätta livet till i spanska flugan, en epidemi direkt orsakad av kriget. "Freden" innebar enorma politiska konsekvenser i Europa och Mellanöstern.
Fyra kejsardömen styckades upp och nya nationer bildades. Bland annat Turkiet, ett par år senare även Irak. Det kurdiska folket gick lottlösa. Givetvis slutade inte konflikterna där utan nya skapades PÅ GRUND AV efterföljderna av kriget, det vill säga nationell stolthet som sårats, orättvisa gränsdragningar, extremistiska ideologier som fick frodas, imperialistisk konkurrens och så givetvis dåtidens finanskris mer känd som Den Stora Depressionen. I detta stod Tyskland som den största förloraren och de behövde ju det givetvis en syndabock och vem var mer lämplig än juden?

Den hade man ändå alltid hatat och förryckt, de var ju trots allt Jesu mördare. Antisemitismen fick sitt politiska genombrott i Europa runt 1800-talets mitt för att sedan sprida sig till Mellanöstern. 1869 översattes den första antisemitiska boken till arabiska från franska, men det var först efter Dreyfussaffären 1894 som den fick sin riktigt stora spridning.

Det tog bara 21 år innan världen åter igen befann sig i ett världskrig. Hitler förklarade krig mot Polen den 1 september 1939 och kriget drog igång på allvar. Denna gång varade kriget i sex år och skördade 60 miljoner människors liv, det dödligaste kriget i mänsklighetens historia. Sex miljoner judar utrotades industriellt. Än en gång innebar "freden" ändringar på världskartan och nya politiska system. Kolonialmakterna föll och nya nationer skapades igen. Nu bildades även Syrien och Israel. Kurderna stod ännu en gång lottlösa. Två nya supermakter tog vid och under beskydd av Sovjet bildades en liten Mahabad-republik som hann existera i hela 11 månader innan den krossades av den iranske kungen Mohammad Reza Pahlavi. FN bildades, världen kramades och lovade att aldrig mer bråka.
Europa lärde sig ganska mycket av förödelsen. Fler och fler suveräna stater bildades, man koncentrerade sig på att utveckla sina länder och levde i en acceptabel symbios, man ignorerar fortfarande romernas minst sagt fruktansvärda situation, men annars är det rätt okej.

Japan lärde sig också. Efter två atombomber la de ner sina imperialistiska idéer och slutade vada i sina grannländers blod och utvecklades till den blomstrande nation de är idag. Kalla Kriget pågick visserligen ett bra tag men de enda som fick äran att ta del av den varma biten var Vietnam, som än idag inte återhämtat sig. Sovjetunionen kollapsade så småningom då socialistiska slagord inte mättar hungriga magar, fler nationer bildades och Ryssland införde federalism. Antisemitismen avtog dock inte. Jesus var ju trots allt fortfarande lika död.

Men i Mellanöstern lärde man sig ingenting av historien, där skapades den ena sekulära diktaturen efter den andra, påhejade och sponsrade av väst. Sekularism i all ära, men en diktatur är fortfarande en diktatur, det är bara olika grader i helvetet. Det dröjde ca 30 år innan folk på allvar hittade en ny väg för dem som tror på att bekämpa orättvisor och fattigdom.

Politisk islam intog spelbanan och första landet som bytte statsskick var Iran. Man skulle kunna tycka att det fruktansvärda som blev resultatet av den Islamiska Republiken skulle räcka för att avskräcka resten av världens muslimska länder, men icke. Islamismen frodas som aldrig förr och i nästan varje muslimskt land blåser kraftiga extremistiska vindar och fler länder känner sig tvungna att tillmötesgå de radikala rösterna. Turkiet är ett praktexempel, det nuvarande styret är det första religiösa sedan Turkiet bildades - fortfarande en diktatur med samma artiklar 66 och 301, men med ett parti och en premiärminister som gick till val på islamistreformer och vann på det.

Allt sedan Erdogan kom till makten har Turkiets inrikes- och utrikespolitik tagit rejäla vändningar. Å ena sidan vill man enträget med in i EU, man har gjort halvdana försök att lösa kurdfrågan. PKK utlyste vapenvila och en politisk gren skapades. Å andra sidan har Erdogan inte riktigt bearbetat kollapsen av det fantastiska och ärofulla Osmanska riket, han är även sotis på all uppmärksamhet som idolen Ahmadinejad får. Han kommer på en briljant ide: HAN ska bli världens centrum, HAN ska medla mellan öst och väst, med en fot i vardera läger ska HANS namn ska gå till historien och de Ottomanska ättlingarna ska återta en central roll i världspolitiken.

Mycket strategiskt närmade han sig Syrien och Armenien, båda försöken bar frukt. Sedan gick han vidare till Södra Kurdistan och öppnade upp för saftiga handelsavtal, vilket också bar frukt. 70% av alla företag och all import kommer från turkiska företag, man öppnade nyligen även ett konsulat. De rikaste privatpersonerna i södra Kurdistan är INTE kurder utan turkar. Tre dagar efter Mavi Marmara- incidenten är KRG:s president Barzani på officiellt besök i Ankara. Vad de båda herrarna pratade om vet bara de själva, men jag gissar att det knappast handlade om kurders rättigheter i Turkiet. Således har Erdogan lagt locket på hotet från Södra Kurdistan, ingen har några illusioner om någon gemensam kamp mot Turkiet i dagsläget. Handelsavtalen har i sin tur hjälpt Turkiet ur en ganska allvarlig ekonomisk kris.
Nu var han även tvungen att markera ett avståndstagande mot Israel för att nå den heliga graalen Iran. Chansen kom 2009. Han tog i så han sprack när han falskt och hycklande gormade ut sin bestörtning över Israels krigsbrott framför en smått chockad Shimon Peres.

Det hela gick hem, relationerna kallnade och den muslimska världen blev imponerad, likaså de egna islamisterna. Nu bjöd han upp Iran till dans på allvar och den oheliga alliansen har nu enats i uranfrågan och man jobbar på ett avtal. Vidare proklamerade Erdogan nyligen att man inte ser Hamas som en terroristorganisation utan som motståndsmän som kämpar för sitt land. Han hejas på av sitt folk som i tiotusentals demonstrerar mot Israel, viftande med turkiska och palestinska flaggor. Han fortsätter med att sända ett tydligt budskap till Israel: "Testa inte vårt tålamod".

Den Islamiska republiken är mäkta stolt över sin guldgosse och förklarade på söndagen att man är villig att delta i nästa "fredsaktion", givetvis militärt assisterat. Inom Turkiet har PKK lackat ur av dubbelmoralen och inser att deras vapenvila och uppmaningar till dialog inte kommer leda någonstans. Och sedan ett par dagar tillbaka pågår ett krig i Dêrsim (Tunceli) norra Kurdistan, den Turkiska militärens kärlek haglade över staden. Samtidigt bombarderar det iranska flygvapnet gränsområdet mellan Iran och Irak och 300 familjer har evakuerats. Rapporter om att den iranska armén ska ha gått in 3 km på kurdiskt territorium avfärdas av KRG (Den kurdiska regionala regeringen).

Dyker Iran upp utanför Israels vatten i full miltär mundering kommer Israel inte möta det med ro utan med järnhand. Det kommer inte dröja länge innan den första raketen är avfyrad och ett fullskaligt krig bryter ut.
Så ännu en gång befinner sig världen i en finanskris, ännu en gång skapas oheliga allianser mellan extremistiska stormakter, ännu en gång står antisemitismen i full blom, ännu en gång står galna män med falloskomplex och hetsar till krig. Historien upprepar sig, vi verkar onekligen röra oss mot ett tredje världskrig.

Ett till världskrig, ännu fler döda och ännu en "fred" som resulterar i nya nationer och nya politiska makter. Kanske blir kurder inte lottlösa i rond tre, kanske får världens största folk utan en stat ett eget land. Kanske får den stora unga oppositionen i Iran en demokrati. Kanske lär sig Mellanöstern DENNA gång och kanske leder det till fred i regionen. Kanske leder det till en union likt EU där ALLA har en plats. Kanske blir allt bra, men troligtvis drar vi igång ett fjärde världskrig då problemen i Asien (med Kina som världens största diktatur i spetsen) kommer att bubbla upp i sinom tid, för att inte prata om Afrika som drunknar i diktaturer, AIDS, inbördeskrig och svält. Och Venezuelas president Hugo Chavez lär i ren protest, för att HAN inte får någon uppmärksamhet då alla är upptagna, starta ett till världskrig nere i Latinamerika.

Kanske kanske, kommer vår värld att äntligen efter 5-6 världskrig och miljarder döda, att få lugn och ro, flera generationer senare. Fast vid det laget har vår planet efter åratal av miljöförstöring, skövling, djurutrotning och totalkvaddade ekosystem samt alla kärnvapenkrig redan lagt av. Och där slutar mänsklighetens "civilisation" som började en saga om en avbild, ett revben, en orm och en gud med en jävligt bisarr humor.

Shilan Saidi