Recension: The A to Z of the Kurds

	Kultur		Nöje		Recensioner

2010-05-06 Det första jag gör innan jag börjar läsa en ny bok är att, som så många andra, titta på baksidan. Oftast får du en förhållandevis bra bild av innehållet - eller åtminstone förlagets marknadsföring av boken. På baksidan till The A to Z of the Kurds får du lite av båda.

The A to Z of the Kurds (2009)
Michael M. Gunter
Scarecrow Press, Inc.

Som förlaget gör gällande riktar sig boken till akademiker, regeringstjänstemän och medier som har att göra med mellanöstern och kurder. Det ska vara en "lättillgänglig historisk redogörelse av en grupp människor som blir alltmer viktig för framtiden av den strategiska mellanöstern". Förvisso har vetskapen om denna banala och nedlåtande syn på kurderna inom den engelskspråkiga akademin - som i förlängningen endast återspeglar ideologin inom den internationella politiken - legat i det öppna under ett antal år. Men här byts mina förnimmelser ut mot konkreta ordalydelser. En ogenomtänkt formulering kan tyckas, men politikens villkor i relation till Kurdistan är och har alltid varit predestinerad efter särskilda intressen.

Men hur väl lever verket upp till löftet om att vara genomgång av kurdernas "a till ö"? Inte utan en del begränsningar. Boken bör ses som en grovt sammanfattande indexering av kurdernas (politiska) historia snarare än en fördjupning av dito. Ändå finns en del frågetecken kring bokens sammansättning. Med sina 219 sidor (utöver introduktionen, bibliografin mm.) känns boken en aningen tunn. Om Musa Anter står det två rader för att ge ett väldigt talande exempel. Ofullständighet är och förblir bokens största akilleshäl. Därtill förundras man över en del av uppslagen; så som Richard Nixon, Amnesty, kaldéer, khutba, akrad och Fadime. Valet att inkludera sångarna Sivan Perwer och Ibrahim Tatlises gör det än mer spretigt, för att inte säga förvirrande.

Annars innehåller The A to Z of the Kurds det du kan förvänta dig. Allt från detaljerade kartor över Kurdistan och en akronymförteckning till en historisk kronologi. Förhoppningen om att finna svårtillgängliga fakta, exempelvis om sovjetrepubliken Röda Kurdistan, infrias delvis. Men på det stora hela rör det sig om koncisa upprepningar från kända standardverk. Anmärkningsvärt är att varken Kamuran Bedirxan, Nûrî Dêrsîmî, Serif Pasa eller Mazlum Dogan nämns. Inte heller står det något om de student- och kulturfrämjande organisationerna Kürt Teavün ve Terakki Cemiyeti, Kürdistan Teali Cemyeti, Hêvî Kurd och Kurdish Students Society in Europe som under 1900-talets olika skeden upprättades i Istanbul och Europa.

Förekomsten av egenartade sätt att skriva vissa benämningar dyker också upp emellanåt; Kuchgiri istället för Kochgiri, josh istället för jash, Djaladat Badrkhani istället för Jeladet Bedirkhan och Thurayya Badrkhani istället för Sureyya Bedirkhan. För enkelhetens skull vore det mycket simplare om Gunter, och övriga kurdologer, använde sig av kurdiska stavningar på namn i så stor utsträckning som möjligt. Kurmancî (kurmanji) skrivs trots allt med det latinska alfabetet och inte hieroglyfer.

Lite frustrerande är det i de lingvistiska uppslagen när kurmancî anses vara utbytbart med vad Gunter kallar "bahdinani", från den region i södra Kurdistan där det talas kurmancî. Eller då han upplyser läsaren om att vissa (oklart vilka) skulle benämna dialekten dimilî (dimili) som ett individuellt språk. Samma kommentar lämnas vid dialekten goranî (gurani). Relevansen i detta, åtminstone i ett akademiskt arbete, skulle kunna jämföras med att framföra kemalismens rasistiska stämpling av kurder som bergsturkar, som ett supplement till ordet kurd. Dock är Gunter uppmärksam på den turkiska regimens försök att söndra och härska genom klassificerandet av dimilîtalande kurder som ett enskilt folk (zazaer).

Bokens potential som ett stycke berikande litteratur beror helt och hållet på läsarens förkunskaper. I slutändan ligger kanske värdet i verkets populärakademiska prägel mer än något annat.

Serhat Daran