- Det gick inte att skjuta igenom pansarvagnarna men det gick att muta chaufförerna, säger Firat.

Vi kallar honom Firat då ingen har hört att någon har ropat på honom med det namnet. Bland folk är han känd som Sehîd, en av de äldsta smugglarna. I början av 90-talet blev han tvungen att lämna sina far- och morföräldrars land på grund av politiska skäl. I Sverige har han bott i 19 år. Jag bad honom berätta om sitt liv.

- Mina far- och morföräldrar var från en by i norra Kurdistan. Mina föräldrar gick under vintertid till bergen och på somrarna var vi på terrängen. På somrarna levde vi som nomader och vi tog hand om fåren. Det var också där bland växtligheten som jag föddes år 1947. Men bara 14 år senare skulle jag behöva ta all ansvar för hemmet. Först hade vi det ekonomiskt bra i familjen men efter att min far skaffat sig en ny fru sjönk vår ekonomi rejält. Vi var då två bröder och två systrar. Med vår mamma flyttade vi ut från min pappa. Det äldsta barnet var inte jag men min äldsta bror tog inget ansvar så jag fick ta hans plats som "far". All ansvar låg nu på mina axlar. Det var en svår period i våra liv. Så småningom började det gå bättre för oss och vi flyttade då till en nybildad by. Vi var omkring 20 familjer som bildade denna by och vår familj hade ett stort inflytande i byn. Det var då vi blev en familj, med boskap och jordbruk, något som de flesta kurderna levde på då. Efter några år som jordbrukare tog jag en annan riktning i mitt liv, jag blev smugglare.

Med ett stort intresse lyssnar jag på honom och han fortsätter att berätta.

- Innan jag fyllde 20 år gav jag mig ut till gränserna. Jag var då runt 18-19 år när jag började smuggla varor över gränserna för första gången. Vår by gränsade till Syrien. Det fanns en övre och nedre gräns, som vi kallade det för. Övre gränsen var då norra Kurdistan som ligger i Turkiet och nedre gränsen var då södra Kurdistan som ligger i Syrien. Vi bodde i den turkiska delen. Det var där smugglingen pågick som mest.

Varför började du med smuggling och hur gick det till?

- Eftersom det är så länge sen får du ursäkta mig om jag inte minns allt så detaljerat, men jag ska försöka beskriva det så gott jag kan. Jag var smugglare mellan år 1965 till 1985, det blir alltså 20 år. På min tid var det smuggling som gällde och det var det vanligaste arbetet. Man tjänade ganska bra också. Det var inget bra arbete som vi utförde, men vi var tvungna till det eftersom det var det vi tjänade bäst på. Det var byns ledare som tipsade mig om det, han sa att man tjänade bra med pengar inom det och att jag skulle passa perfekt som det. Jag var då ung och byns ledare var ca 40 år. Alla gjorde som han sa och ingen kunde säga emot honom. Det var en kulturell grej att lyda den som var äldre, särskilt om det var byns ledare. Han var den mäktige och kom att bli som en far till mig.  Han lärde mig hur man skulle göra och fixade andra smugglare som skulle jobba med mig. Han litade på mig och såg mig som sin egen son.

Det var så allt började. På den tiden tackade man inte nej till ett arbete. De syriska pengarna stod högt i värde och på så sätt tjänade vi mycket pengar. Vi var en grupp och i gruppen fanns det en som kunde vägen till Syrien bra. Vi samlades och kunde då börja vår färd. Mellan tre posteringar gick vi. Vi mutade smugglaren i mitten och han hjälpte oss att säkert gå över till den syriska sidan. På gränserna var det alltid uppgrävt jord så att om någon skulle gå över skulle man se deras fotspår så därför tog vi med stora madrasser och gick på dem så att våra spår inte skulle synas och så att militären som satt posterade inte skulle få skulden för att de hjälpte oss smugglare. Smugglingen pågick alltid under kvällstid och det var kolsvart ute.

Kan du berätta lite om smugglingen. Vad är smuggling? Hur var det?

- Ordet smuggling betyder att illegalt föra in varor och tjänster till ett annat land. På min tid och i det området som jag bodde, levde man på det. Vi bodde på den norra delen och var en grupp som skulle krossa gränsen. Sådana varor som inte fanns i Syrien smugglades in och tvärtom. Man blir inte smugglare för att det är kul. För att klara av det måste du vara antingen knäpp eller så måste du vara Resteme Zal (en mycket känd kämpe bland kurderna, reds anm). Det handlade om att överleva, om att ha tillräckligt med mat på bordet. Annars skulle vi inte utsätta oss för detta livsfarliga arbete. Jag menar, det var verkligen livsfarligt. Man kunde aldrig vara säker, riskerna var stora. Många gånger gick vi över gränsen och hälsade på släkt och vänner och ibland åkte vi bara för att fria till kvinnor som vi tyckte om. Vi påverkades av varandra och vi hade inget annat val på den tiden. Det fanns dagar då unga tonårspojkar kom fram till oss och bad oss att ta med dem till Syrien eller Turkiet. Oftast var det sådana som letade efter arbete eller behövde hjälp med sin försörjning. Många av dessa blev medlemmar i vår grupp och de blev smugglare som mig.

- Under alla mina 20 år som smugglare var det bara en enda gång som en av mina smugglarkollegor blev skadad. Honom skickade vi till Syrien för där fanns bra läkare och idag är han friskare än vad jag är. Vi hade speciella vägar som vi tog och det fick ingen känna till förutom oss. Vi gick till fots från vår by, till en annan by som och därifrån gick vi över gränsen till Syrien. Eftersom Qamislo (en stad i Syrien) var den stad som låg närmast, var det mest där vi hämtade varorna ifrån. På 70-talet under Ecevits tid (Turkiets dåvarande president, reds anm) kom det pass som vi kunde använda oss av. När passen kom kunde vi ta oss till många andra städer som vi tidigare inte kunde gå till. Men de flesta gångerna använde vi inga pass. När vi använde våra pass och vi inte hade tillräckligt med pengar att muta soldaterna med uppstod oftast problem men när vi hade pass och hade tillräckligt med pengar att ge soldaterna gick det ofta bra.

På den turkiska sidan av gränsen hade vi blivit experter på var minorna fanns, men på den syriska gränsen uppstod det ofta problem eftersom vi där inte var säkra på var minorna fanns och var soldaterna befann sig, vi visste bara på ett ungefär. Först när jag började fanns det inga minor. Det var först i Syrien som vi fick syn på dem och sen började de placeras runt den turkiska gränsen också. Steg för steg fick vi lära oss var dessa minor var lagda. Många gånger hände det att vi tog ut minorna så att vi kunde gå vår väg säkert. Inte ett enda spår fick sybas efter oss. Vi hade vänner i Syrien som hjälpte oss och visade var minorna fanns. De plockade också bort en del minor om de kunde. Men det var inte alltid som våra tider passade bra ihop. Våra vänner i Syrien berättade vilka vägar vi skulle ta och vilka vägar som var livsfarliga. Vi hjälpte varandra för de skulle in i Turkiet och vi in i Syrien. Vi kröp på alla fyra och grävde upp minorna. Skavsåren växte men ingen vågade säga ett ord.

Jag vet inte hur många familjer det var som försörjde sig på detta men min familj blev en av dem. De byar som låg vid gränserna hade ungefär sju till tio smugglare per by.

Den största händelsen under alla mina år var när några som skulle gå från Turkiet till Syrien hade blivit angivna inför soldaterna. Den dagen när de skulle gå och smuggla blev ingenting som de hade tänkt sig. När de skulle gå stod militären beredda för att skjuta på dem. Militären sköt skarpt, trots att vissa soldater var mutade och normalt sett skulle ha hjälpt dem. Det hela urartade och tre soldater dödades, skjutna av deras egna inom militären. Mitt i all skjutande sprang mitt gäng hemåt och ingen av oss blev ens skadade. Soldaterna tog därefter alla från byn och förhörde dem en och en. De fängslade oss och där blev jag och mina vänner torterade i en vecka. Jag torterades med elektricitet och de slog mig på huvudet med en pistol och frågade om det var jag som var smugglarligans ledare. Jag svarade nej.

Hur frisläpptes ni?

Byns ledare mutade soldaten och vi blev frisläppta. Men det var inte så att vi slutade arbeta som smugglare efter detta utan vi fortsatte.

Hur många smugglare behövdes under en tur?

- Det beror på dig som smugglare. Det fanns smugglare som hade tillstånd och sådana som inte hade tillstånd. Det fanns djursmugglare som vi kallade dem för, sådana som smugglade in djur. De smugglare som fick tillstånd blev "vänner" med militären och de blev delaktiga i smugglingen. Men när det var otillåtet så var det upp till oss att försöka få så många människor till andra sidan som möjligt. Ibland hände det att vi smugglade in 300-400 får till andra sidan. Jag tyckte att det var lättare att vara själv ibland. Ibland var vi också 200 smugglare som skulle till andra sidan med varor. Ju fler vi var desto mer ansvar fick jag och jag blev mer orolig eftersom jag var ledaren. Som ledare var jag alltid först och hade folk efter mig. Vi hade byggt fällor på vardera sidan om gränsen och sedan skulle vi gå mellan dessa två fällor för att hitta rätt. Det gällde att inte synas och tystnad var väldigt viktigt.

Pansarvagnarna kom och smugglingen försvann. Hur kom det sig?

- I början var det militären, minorna och fällorna de hinder vi skulle klara av för att komma över gränsen. Sedan kom pansarvagnarna som blev ett stort hinder för oss. Vi upptäcktes lättare och smugglingen blev ännu svårare, antalet smugglare minskade rejält. Pansarvagnarna kom och smugglingen försvann. Eftersom att vi var så många smugglare kunde det ibland vara militären som var rädda för oss istället för tvärtom. I ett flertal fall dödades militären av smugglare. Många gånger gömde sig militären sig för oss för att skydda sig. Men risken för att bli dödad av en pansarvagn var mycket stor. Vi sköt mot pansarvagnarna i början, men ingenting hände med dem. Det blev inte ens något märke på pansarvagnen. Vi blev förvånade och gömde oss för dem. Det var år 1975 som pansarvagnarna kom till vårt område. Det var efter kriget med Jordanien. Många gånger hände det också att vi mutade personen som körde pansarvagnen för att få gå över gränsen.

Smugglingen pågick alltid under natten. Många gånger gömde vi oss i grottorna och väntade på att det skulle bli kväll. På dagarna var smugglingen lika med döden. Många gånger hände det att militären var efter oss från Syrien ända till Turkiet men de fick inte tag på oss. Krig och våldsamma konflikter mellan smugglare och militären var vanligt. En ledare får aldrig springa iväg, även om en våldsam konflikt uppstår, eftersom detta leder till att de andra blir nervösa och att panik utbryter, vilket kan vålla ännu mer skada. Om smugglarna börjar springa kors och tvärs mitt i en väpnad konflkt kunde våra vägar ha avslöjats. Ledarens försvinnande leder till att smugglarna dör. Ledaren måste vara mycket smart, han måste känna sin väg mycket väl. Han måste veta exakt var militären är posterade, vart minorna ligger och var de farliga vägarna finns. Många gånger var det militärer gömda i fällorna. Militären var nästan överallt. På dagarna kollade vi i kikare efter militären och på kvällarna gick vi över gränsen. En gång sköt militären mot oss, och det här var första och sista gången som en i min grupp blev skadad. Jag som ledare har aldrig blivit skadad under alla dessa år. Min grupp var väldigt duktig. Vi hade en medlem som en gång bestämde sig för att byta grupp och den gången blev han dödad i den andra gruppen. Först använde vi pistoler men sedan kom Kalasjnikovs och vi började skydda oss med dem. Vårt mål var aldrig att döda militären utan vi ville bara komma till andra sidan. Vi sköt bara i självförsvar. När pansarvagnarna kom, kom även elen och då sattes det upp lyktor vid gränsen och taggtråden blev elektrisk.

Både i Syrien och i Turkiet hade militären många posteringar. Där satt minst fyra soldater och övervakade området. De vaktade cirka fem kilometer ifrån varandra. Trots att jag arbetat som smugglare i 20 år var jag lika rädd varje gång vi skulle till andra sidan. Kroppen darrade och hjärtat slog i 180. Rädslan var inte bara att komma till andra sidan utan när vi var framme i Syrien kunde vi inte leva som vanliga människor för militären och soldaterna kunde när som helst komma fram och fråga vart man kom ifrån och be om vår legitimation. Om man blev tagen i städerna fängslades man i flera dagar och torterades. En gång minns jag att vi smugglade in flera dunkar med olja. Militären tog fast min kompis och min moster var med honom. De tog dunkarna med olja och han fick sitt straff. Straffet berodde på vad smugglaren skulle smuggla in. Straffet för att smuggla in olja var inte så ett högt. Blev man ertappad med vapen kunde man få ett mycket långt straff men att smuggla in te exempelvis var inte så långt, runt sex-sju månader fick man i så fall sitta i fängelse. Jag och min grupp smugglade oftast in Kalasjnikovs när det gällde vapen. De var ursprungligen från dåvarande Sovjetunionen. Handtaget på dem var oftast gjorda i trä eller stål. Att äga ett sådant vapen var stort då.

Vi åtnjöt respekt bland folket. Eftersom vi inte fick gå i skolan och det inte fanns någon skola på min tid så hade vi ingen möjlighet att utbilda oss till läkare, lärare eller något annat yrke, vilket innebar att vi fick hålla på med annat. Det blev smuggling och det blev till ett statusyrke bland vårt folk. Folk var stolta över oss för vi handlade med vårt folk trots gränserna.

Man får inte glömma att det fanns alla typer av smugglare bland oss. Vissa arbetade med staten, infiltrerade och lurade oss andra som skjöt på pansarvagnarna,  samt en tredje typ av smugglare som försökte muta de som körde pansarvagnarna, sammanfattar Firat.