Det är framförallt tre stora saker som har förändrats monumentalt mellan 2007 och 2010. För det första har det byggts och moderniserats väldigt mycket, särskilt i de större städerna som Hewlêr och Silemanî. Infrastrukturen har förbättrats och städernas siluetter förändras dramatiskt med nya höghusbyggen, glassiga nya köpcentrum i moderna stål och glaskonstruktioner, samt skyskrapor. Grönområden inkluderas i städerna, i stadsplaneringarna ingår att lämna ett stort utrymme för parker och naturområden för rekreationssyften.

Kulturen och mentaliteten har också förändrats, som en andra stor punkt. Detta i takt med att allt fler utlänningar kommer till Kurdistanregionen, många av dem på grund av återuppbyggnadsprocessen; vissa som gästarbetare (jag såg gott om pigor, grovarbetare och uppassare av asiatisk ursprung), ytterligare andra som affärsmän eller som utländsk konsulatpersonal, NGO-företrädare, m.m. Närvaron av utlänningar var present i de större städerna, och detta gör sitt till för att förändra kulturen hos ett folk som länge isolerats genom av sanktioner och krig. Vi mötte till och med en och annan turist; äventyrslystna backpackers som helt enkelt upptäckt det vackra Kurdistan dit inga charterturister ännu satt sin fot. I vårt eget resesällskap ingick faktiskt en tysk som förälskade sig i landet och som tyckte att vi skulle dra med alla våra tyska och svenska vänner tillbaka Kurdistan, för Kurdistan var ju "ett orört paradis".

Man bör komma ihåg att kurderna under stora delar av 70-80- och 90-talen varit starkt isolerade från omvärlden, var det inte krig med Baathisterna (med Saddam Hussein i spetsen), eller folkmordskampanjer riktade mot kurderna (endast Anfalkampanjen i sig släckte 182 000 kurders liv) så var det FN-sanktioner och inbördeskrig. Inte konstigt om både kultur och mentalitet traumatiserats och lidit av isolering och krig. Men i takt med att Kurdistanregionen öppnar sig och börja slicka sina sår, i takt med att människor känner sig trygga igen och återfunnit sitt människovärde och identitet som kurder utan överhängande konstanta dödshot, har en enorm förändring och förbättring ägt rum, avseende kultur och mentalitet.

Den typiske Silemanîbon, som alltid varit snabb på att ta till sig förändringar och modernisera sig, joggar och utövar nu tai chi i Park Amedî, eller shoppar i det nya kinesiska shoppingscentret, skickar sina barn till moderna trespråkiga grundskolor (engelska, turkiska och kurdiska; arabiska är ju ute nu) och har den absolut modernaste mobilen i fickan som han eller hon konstant surfar, sms:ar, mms:ar, etc. med. I Hawlêr har den kristna stadsdelen Ankawa blivit motsvarigheten till Stockholms söder, ett hett inneställe med ett rikt uteliv, samtidigt som hela staden Hawlêr formligen dignar av sitt nya kulturutbud överallt. Staden har expanderat ENORMT, med ett dussintals parker, med hela sju nya, moderna universitet, med Aqua park, Family Fun park, cirkus, moderna biografer, stora lyxiga shoppingcentrum, nya höghus, boendekomplex, skyskrapor, m.m. Den förut mycket konservativa Hewlêrbon är nu en modern människa som går ut på kvällarna och roar sig!

Det är också med stor glädje som jag ser att den politiska elitens hårdnackade motstånd mot s.k. hedersvåld också börjar resultera i en rad förbättringar. Hedersvåld är sedan länge kriminaliserat enligt södra Kurdistans lagstiftning, inom övriga Irak är det dock fortfarande legalt. Jag såg kvinnojourer överallt, med kapacitet att ta emot utsatta och hotade kvinnor, härbärgera dem och erbjuda ett konkret skydd.

Den tredje stora förändringspunkten avser det politiska partilandskapet. En folkrörelse har växt fram som numera antar formen av ett nytt oppositionsparti, Gorran, som vunnit många röster i det senaste valet 2010. Gorran har organiserat ett starkt motstånd och manifesterat en frän kritik mot en omfattande korruption som regeringspartierna PUK och KDP anklagas för. I och med Gorrans framgångar har många korruptionsskandaler avslöjats och de regerande partierna känner nu att de har ögonen på sig och detta hejdar förhoppningsvis framfarten på korruptionen. Irak är världens fjärde mest korrumperade land, under en lång tid låg Irak på topp 3 i korruptionslistan, där länder som Somalia och Afghanistan sedan länge toppar listan. De flesta jag har pratat med är rörande överens om att korruptionen är ett faktum och att det är ett stort problem i södra Kurdistan. Man kan dock hoppas att detta också skall förändras till det bättre. Framgångarna för Gorran visar ju också att folket har tröttnat på korruptionen och att de aktivt vill ha en förändring (Gorran betyder förresten just "förändring" på kurdiska).

Det är dock inte helt oproblematiskt att Gorran har dykt upp på den kurdiska partipolitiska scenen. Det parti i regeringsalliansen som tappat flest väljare till Gorran är PUK. Detta innebär på sikt att alliansen mellan KDP och PUK riskerar att stöta på en del problem avseende maktbalansen om PUK tappar mandat. Samtidigt är det både genant, irriterande och problematiskt för KDP och PUK att Gorran vinner röster på att avslöja korruptionsskandaler som dessa båda partier påstås vara ansvariga för. Jag måste säga att jag själv har bevittnat hur människor har börjat bli oroliga för vad de säger inför vem, och att stämningen har varit spänd. Personer som sympatiserar med Gorran uppger själva att de har blivit trakasserade, avskedade, hotade, m.m. till följd av att de blivit medlemmar eller tros vara Gorrans sympatisörer. Medlemmar i PUK och KDP å sin sida påstår att Gorran-medlemmar agerar som uppviglare och att de försöker sabotera den fred och stabilitet som råder i området.

Personligen tar jag inte ställning i konflikten, jag har aldrig tagit någon partipolitisk ställning, vare sig i Sverige eller södra Kurdistan, eller någon annanstans i världen heller för den delen. Men som övertygad demokrat och som dotter till kurdiska föräldrar som tvingats fly sitt hemland på grund av förtryck, förföljelse och dödshot, tar jag ställning för just demokrati, fred, transparens och dialog. Det kurdiska folket har lidit mer än vad jag är kapabel att föreställa mig. Under vår vistelse i Silemanî besökte vi "Amna Soraka", den röda byggnaden. Detta var under Baathpartiets diktatur och Saddam Husseins ledning den beryktade säkerhetstjänstens högkvarter för tortyr och mord. Den röda byggnaden ligger centralt i Silemanî och är nu öppen för allmänheten, där all tortyr och alla groteska brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts under decennier står under en saklig, smärtsamt klinisk dokumentation. Grymheterna som skedde där är ofattbara. När kurder idag bråkar om makt och låter partipolitiska dispyter gå ut över människors känsla av säkerhet, trygghet, rätt till yttrandefrihet och åsiktsfrihet, när detta lyckas skapa en dålig stämning trots att kurderna nu lever i frihet från baathistiskt styre, blir jag illa berörd. Är det inte ett hån mot våra bröder och systrar som torterades, våldtogs, stympades och gasades ihjäl?

Sammantaget är jag onekligen imponerad av de positiva förändringarna i Kurdistanprovinsen, trots att jag ser ett kontinuerligt behov av förbättring och modernisering. På många områden behövs dramatiska förbättringar för att Kurdistanprovinsen ska avancera i dess demokratiseringsprocess, dessa behov är fortfarande akuta och dit hör frågor som korruption, brott mot de mänskliga rättigheterna, brist på politisk trygghet och hotande partirivalitet.

Det är dock viktigt att ge en balanserad och saklig bild av södra Kurdistans utveckling. Den är kantad av framgångar men den demokratiska processen får ibland ta emot en del törnar. Det går inte att bygga demokrati över en natt, det är fel att demonisera partier och grupper av människor, och på det stora hela lyckas kurderna väldigt väl i en del av världen där demokrati aldrig existerat. Faktum är att kurderna har en unik chans att bli det första (förhoppningsvis inte det enda) demokratiskt konsoliderade området i hela mellanöstern. Kurderna har inte riktigt nått dit ännu och det är en lång väg kvar att gå. Men det är långt ifrån omöjligt att hitta till denna väg och att följa den.

Genom att gå ihop alla tillsammans och stötta demokratiseringsprocessen kan en trygg framtid för kommande kurdiska generationer säkras, samtidigt som minnet av alla de hundratusentals kurder som dog för drömmen om frihet, mänsklig värdighet och demokrati hedras.

Lilla bilden: Landskapsbild från staden Duhoks omgivningar

Stora bilden: Vy av staden Silemanî, taget vid Ser Chenar